Stora björnen
| Stora björnen | |
 | |
| Lista över stjärnor i Stora björnen | |
| Latinskt namn | Ursa Major |
|---|---|
| Förkortning | UMa |
| Rektascension | 10,67 h |
| Deklination | +55,38° |
| Area | 1280 grad² (3:e största) |
| Huvudstjärnor | 7, 20 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 93 |
| Stjärnor med exoplaneter | 21 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 7 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 8 |
| Ljusaste stjärnan | Alioth (ε UMa (Epsilon Ursae Majoris) (1,76m) |
| Närmaste stjärnan | Lalande 21185 (8,31 lå) |
| Messierobjekt | 7 |
| Meteorregn | Alfa-ursiderna, Leonid-ursiderna |
| Närliggande stjärnbilder | Draken, Giraffen, Lodjuret, Lilla lejonet, Lejonet, Berenikes hår, Jakthundarna, Björnvaktaren |
| Synlig vid latituder mellan +90° och −30° Bäst synlig klockan 21:00 under april. | |
Stora björnen (latin: Ursa Major; 'stor björnhona') är en stjärnbild på norra stjärnhimlen. Konstellationen är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[1]
Stora björnen förväxlas ibland med Karlavagnen, som emellertid är en asterism, som bara består av de sju ljusstarkaste stjärnorna i Stora björnen.
Stora björnen är den tredje största stjärnbilden på himlen.
Historik[redigera | redigera wikitext]
Stora björnen var en av de 48 konstellationer som listades av astronomen Klaudios Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi[redigera | redigera wikitext]
Enligt den grekiska mytologin var Kallisto en av guden Zeus älskarinnor, som hans svartsjuka fru Hera hämnades på genom att förvandla henne till en björn. Björnen placerades senare på himlavalvet av Zeus.
Läge[redigera | redigera wikitext]
Från nordliga breddgrader, exempelvis Europa och de norra delarna av Asien och Nordamerika, är Stora björnen en cirkumpolär stjärnbild, det vill säga den går aldrig ner under horisonten, till skillnad mot andra kända stjärnbilder, till exempel Orion.
Stjärnor[redigera | redigera wikitext]
Stjärnbildens namngivna stjärnor i alfabetisk ordning efter deras latinska namn. [2]
- α - Dubhe (Alfa Ursae Majoris)
- β - Merak (Beta Ursae Majoris)
- γ - Phecda (Phad, Gamma Ursae Majoris)
- δ - Megrez (Delta Ursae Majoris)
- ε - Alioth (Epsilon Ursae Majoris)
- ζ - Alcor och Mizar (Zeta Ursae Majoris)
- η - Alkaid (Benetnash, Eta Ursae Majoris)
- ι - Talitha (Jota Ursae Majoris)
- λ - Tania Borealis (Lambda Ursae Majoris)
- μ - Tania Australis (My Ursae Majoris)
- ν - Alula Borealis (Ny Ursae Majoris)
- ξ - Alula Australis (Xi Ursae Majoris)
- ο - Muscida (Omikron Ursae Majoris)
- HD 98618 är en sollik stjärna.[3]
- Messier 40 är en optisk dubbelstjärna i närheten av stjärnan Megrez.
Djuprymdsobjekt[redigera | redigera wikitext]
Galaxer[redigera | redigera wikitext]
- Bodes galax (Messier 81, NGC 3587) är en spiralgalax.
- Cigarrgalaxen (Messier 82, NGC 3587) har en osedvanligt hög produktionstakt av nya stjärnor och är därför klassad som en så kallad starburstgalax. Den har också varit klassad som en irreguljär galax men senare omdefinierad som en spiralgalax.
- Vindsnurregalaxen (Messier 101, NGC 3587) är en frontalvänd spiralgalax, ungefär dubbelt så stor som Vintergatan.
- Messier 108 (NGC 3587) är en spiralgalax.
- Messier 109 (NGC 3587) är en stavgalax. Mars 1956 observerades en supernova, SN 1956A, i sydöstra delen av galaxen.
- NGC 4102 är en spiralgalax av magnitud 11,8.
- NGC 4605 är en spiralgalax av magnitud 10,9.
Nebulosor[redigera | redigera wikitext]
- Messier 97 (Ugglenebulosan, NGC 3587) är en planetarisk nebulosa. Nebulosan formades för ungefär 6 000 år sedan.
Landskapsstjärnbild[redigera | redigera wikitext]
Stora björnen är Härjedalens landskapsstjärnbild. Stora björnen ingår också i Alaskas flagga.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Ian Ridpath och Wil Tirion, Stars and Planets Guide, Collins, London. ISBN 978-0-00-725120-9. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-691-13556-4, 2007
- ^ http://www.iau.org/public/themes/constellations/
- ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 470-471. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ Laughlin (2013). ”How Worlds Get Out of Whack”. Sky and Telescope: sid. 29.
| ||||||||