S/S Sankt Erik (1914)

	Sankt Erik
	S/S Sankt Erik vid Skeppsbron i Stockholm
Överblick
Namn	Sankt Erik
Typ	Isbrytare
Varv	Finnboda varv
Sjösatt	1914
Tagen i bruk	1915
Tagen ur tjänst	1977
Öde	Museifartyg
Allmänna egenskaper
Längd	61 meter
Bredd	17 meter
Deplacement	2 350 ton
Djupgående	6,5 meter
Maxfart	11 knop
Besättning	30 man fram till 1958, därefter 25
Tekniska data
Framdrift	Ångmaskin
Huvudmaskin	2 kolvångmaskiner; 2 800 (4 000 vid forcering) hkr

För släckningsfartyget, se S:t Erik (fartyg).

S/S Sankt Erik är en isbrytare, numera ett museifartyg, i Stockholm.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Sankt Erik byggdes 1915 på Finnboda varv i Stockholm som Isbrytaren II för Stockholms stad och var då landets första havsisbrytare. Hon bröt is fram till 1977, framför allt i Stockholms skärgård, men också under hårda vintrar i Östersjön för Sjöfartsverket. Hon omdöptes till Sankt Erik efter en större renovering 1958, då hon också byggdes om från kol- till oljeeldning.

Fartyget[redigera | redigera wikitext]

Fartyget drivs av två ångmaskiner på 2.800 respektive 1.200 hästkrafter och hade, då hon var i yrkesmässig drift, en besättning på 30 personer.

Fartygets stäv är vinklad för att kunna glida upp på isen så den krossas av fartygets tyngd. I fören finns en propeller som spolar vatten och krossad is längs skeppets sidor. Sankt Erik har även ett krängningssystem med vilket vatten kan pumpas mellan tankar i fartygssidorna så att isbrytaren vaggar sig fram genom isen.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1980 är Sankt Erik ett museifartyg som vårdas av Sjöhistoriska museet. Det ligger förtöjt vid Galärvarvet utanför Vasamuseet, och tas i drift endast vid särskilda tillfällen. Sommartid är fartyget öppet för allmänheten och det hålls guidade visningar. Fartygets radiohytt används fortfarande flera gånger om året för olika typer av amatörradioverksamhet.^[1]